Det jag vill komma till är att sen jag fick barn är jag rädd för mörker, fy sjutton! Värsta jag vet.. och ännuvärre när jag är ensam hemma.

När vi bodde i lägenheten så låste jag, haspa på och fälllde ner alla persienner. Fick ibland för mig att någon knäppskalle skulle ta sig upp på balkongen och ta oss, och jag fäller ner persiennerna bara för att om någon ska ta mig så vill jag inte se utan då är de som de är. 

Nu när vi bor i hus är det ännu värre, trots att de bor två poliser mitt emot, en polis snett bakom oss, men alltså när mörkret faller så blir jag stel o kan inte röra mig innomhus... alla persienner ner och jag lägger mig i sängen, tar telefonen alltid med mig och redo att ringa o larma.  Jag kan inte sitta i soffan med huvudet mot fönstret då jag får för mig att någon kommer kasta nått i mitt bakhuvud så jag svimmar.. vi har satt belysning på baksidan så jag ska se mer, men de hjälpte inte så mycket..  

Larm i all ära, men ibland kan de ju gå utan anledning... och här om kvällen när jag var ensam, då jäklar slog brandlarmet igång, tror ni att jag blev liiiiite rädd? Men förmodligen var de för att batteriet höll på att ta slut, men jag undersökte allt o vinden till och med.  Och till råge på de så var de så svart ute! 

Ja ni fattar jag hatar mörkret jag är livrädd för de.  Jag är inte puckad utan bara lite rädd...